"[GNU Logotype]"

Dragstång

En stålsträngad gitarr måste ha en dragstång i halsen. Detta för att motverka den stora strängspänningen som strävar efter att böja halsen i en båge.

Dragstången kan göras på ett flertal olika sätt.

Om du skall bygga är det givetvis lättast att köpa en färdig dragstång, men det är inte så komplicerat att göra en själv om du har tillgång till gängverktyg.

Enkel dragstång

Den vanligaste dragstången är nedfräst i ett konkavt spår (Fender t ex). Sett från greppbrädan är spåret djupast på mitten. Änden på dragstången är fixerad i halsen, medan den andra änden har en mutter som drar i stången. När muttern spänns strävar stången efter att räta ut sig och böjer följdaktligen halsen.

Dubbel dragstång

En dubbel dragstång kan fräsas ned i ett rakt spår (Rickenbacker t ex). Två stänger ligger parallellt och är sammanfogade i ena änden. I andra änden får en mutter på den undre stången trycka på den övre stången (det går givetvis att göra tusen varianter på detta). Stängerna strävar efter att böjas och böjer då även halsen. En fördel med denna konstruktion är att dragstången inte behöver förankras i halsen utan går att dra ut för service. Tusenlappar sparas i reparationskostnader om stången skulle krångla. Det är också mycket enklare att fräsa jämfört med den vanliga böjda dragstången.

Dubbelverkande dragstång

Nästan alla varianter på dragstänger går att göra dubbelverkande, det vill säga de kan även böja halsen framåt. Detta behövs sällan, men en riktigt styv hals med tunna strängar kan bli för rak, eller till och med få en bakåtböj.

Fler typer

Akustiska gitarrer har ofta en stång som ligger i en U-profil av aluminium. Den öppna sidan av profilen är vänd neråt, från greppbrädan. Stången spänner ihop profilen och den öppna sidan komprimeras mer -profilen böjs.

En enkel dragstång kan också läggas i ett rakt spår. Detta måste då vara fräst mycket djupt ner i halsen så att stången komprimerar baksidan av halsen. Resultatet blir samma slags spänning som strängarna utövar på framsidan av halsen, det vill säga strängspänningen motverkas.

Hagström hade mig veterligen den enda dragstång som verkligen kunde hindra halsen från att vrida sig runt sin egen axel (ovanligt, men det händer och då är det förkylt). Denna stång bestod av en komplex aluminiumprofil som var mycket vridstyv. En liten skruv pressade på en tunn stålstång närmast greppbrädan i profilen som därmed böjde sig. Denna typ kräver oerhört noggrann fräsning och måste limmas in i halsen som görs i två stycken. Förmodligen för krångligt för de flesta.

Så småningom kommer bilder och ytterligare fördjupningar i ämnet.